Jag förvånas aldrig över hur olika världar vi människor lever i. Sannolikt är att slumpen inte avgjort helt och hållet var vi hamnat, och att vi har använt oss av olika grader medvetna eller omedvetna strategier som lotsat oss dit. Vi drivs av olika saker som bottnar i olika intressen och drivkrafter.
Jag har idag haft förmånen att träffa en kvinna som kallar sig för kulturarbetare/filmskapare som just är i färd med att skapa sitt eget manus med en filosofisk-existensialistisk touch. Hon brottas med uppgiften att jaga rätt på finansiärer som kan backa upp henne ekonomiskt för att kunna slutföra sitt projekt. Finansiärer står inte på kö och och hon kämpar i motvind för att väcka intresse för sitt projekt.
Mot hennes livsstil ställer jag en aktiemäklares, och vi drar tillbaka klockan till början av 2000-talet. Kontexten är Carnegie, företaget som hamnade i kris. Här fullständigt badade man i pengar, och man levde i total avsaknad för hur pengar skulle hanteras och värderas. Totalt 0-koll.
Man blandade friskt ihop firmans pengar med sina egna och gränsen mellan privat sfär och arbete fanns inte. Adam Adamovic beskriver detta fenomen i sin bok ”Ondskans herrar” där fest, sprit, droger, bakfylla och bonus varvades om vartannat och gick till sitt slut ut över aktieägarnas vinstintresse. Kvar blev ett skal. Till slut gick det så långt att beteendet äventyrade hela företagets existens och blev firmans undergång. Nu till den brännheta frågan:
- Vad har en fattig kulturarbetare som en rik aktiemäklare inte har?
Jo, hon har en inre kreativ process samt total handlingsfrihet och styrs av en inre motivation där finansiella hinder inte stoppar henne. Motivationen är starkare än rädslan för att misslyckas.
Just denna beskrivna aktiemäklare styrs däremot av ett yttre grupptryck där sanktioner, tvång, hot om att man inte får ta del av gemenskapen om man inte gör som alla andra, ständigt gör sig gällande. Rädslan har tagit över den inre motivationen. Jag gissar att den mentala arbetsprocessen borde vara av analytisk karaktär, men styrs kanske endast av enkla transaktioner med tryck på köp- och sälj knappen. Endast mer pengar finns med som motivatorer i sammanhanget. Min tes är att just denna typ av arbetssituation där man själv inte är delaktig i skapandeprocessen, lätt kan utvecklas till en destruktiv historia.
I Adams bok finner vi missbruk av alla dess sorter- alkohol, kvinnor, makt, pengar- det saknas inte uppslag.
Nu har de värsta företagen av ovannämnda beskrivning rensats ut, men jag ställer trots allt huvudpersonernas – min kulturarbetare och aktiemäklares verkligheter mot varandra.
Jag tänker nu på författaren Daniel H. Pink som skrivit boken ”Den överraskande sanningen om vad som motiverar oss”. Poängen i boken är att han anser att företag gör fel när de försöker inspirera sina medarbetare med mer pengar, iallafall när det kommer till människor som redan tjänar en ansenlig summa pengar. De har redan tillräckligt och triggas av andra faktorer som kreativa processer och en uppgift att lösa – utmaningen eller den sociala gemenskapen.
Pengar som enda inspirationskälla fungerade hyggligt bra i industrisamhället där man, i viss mån, kunde höja kvalitet och produktivitet genom att lova belöningar för ett monotont tempoarbete.
Han menar vidare att nu när huvuddelen av arbetsstyrkan är kunskapsarbetare och ägnar sin tid åt kreativt arbete, är det annorlunda. Människors motivation kommer alltmer inifrån och att erbjuda pengar kan förvånande nog ge minskad motivation.
Min filmare till kulturarbetartjej som kämpar med finansieringen av sitt projekt brinner för sin uppgift och lever med sin uppgift 24-7 – dygnet runt – 7 dagar i veckan med inte helt oproblematiska förhållanden.
I gengäld brinner hon för sin uppgift och har en inre motivation, glöd och passion som min beskrivna aktiemäklare helt tappat bort. Viktigt att tillägga är att det säkerligen finns helt andra personlighetstyper av aktiemäklare som har andra drivkrafter, men jag har valt denna för att exemplifiera vad Daniel Pink menar.
Till slut vill jag nämna och citera Richard Branson som så fint summerar min slutpoäng. Han ger sin syn på vad ordet framgång egentligen betyder. Framgång handlar om att göra det du trivs med och satsa på att bli bäst på något som du redan är bra på. Han menar att pengar och förmögenhet är en dålig värdemätare på framgång, och kändisskap ännu sämre. Pengar är bara intressant ur ett perspektiv -vad du kan skapa med dem.
Idag har en del kommit till skott och kan leva på vad de är ämnade att göra.
Det är detta rekryterare kallar för talangjakt. De letar efter människor som brinner för vad de gör. Kanske har min kulturfilmare en god chans att göra sig hörd om hon gör det på rätt sätt? Morgondagens organisation vet att man får släppa en del på tyglarna för att inte tappa marknadsandelar, och låta människor drivas av det som triggar igång dem.
Slutligen är vägen mer intressant än målet. Gillar man inte vägen man går på, kommer målet vara totalt ointressant och inte leda vidare till nästa intressanta målsättning. Så fyll vägarna med en massa mening, annars tappar du bort dig i myten om framgång.
Lycka till
